Kritiken mot EBO-lagen är dock stor. Det som ofta anförs som det största problemet är att nyanlända i stor utsträckning söker sig till storstadskommuner och kommuner nära en större stad. Där är bostadsbristen ofta stor i, men förutsättningarna att hitta arbeten större. Detta kan beskrivas som det svenska flyktingmottagandets centrala dilemma; där bostäderna finns är arbetstillfällena färre och där möjligheterna att hitta arbete generellt är störst saknas det som regel bostäder.

I kölvattnet av den internationella flyktingkrisen 2015 har kritiken mot EBO-lagen intensifierats. Socialdemokratiska kommunpolitiker har krävt att lagen ska avskaffas så att asylsökande inte längre ska kunna bosätta sig på egen hand och i sitt första maj-tal 2017 sade också statsminister Stefan Lövfen att det är dags att riva upp EBO-lagen. Andra förespråkar en mellanväg, till exempel har justitieminister Morgan Johansson föreslagit att socialtjänsten ska göra en bedömning av de bostäder som asylsökande själva ordnar. Liberalerna vill att kommuner ska kunna stoppa flyktingar från att fritt kunna bosätta sig i så kallade utsatta områden.

Detta reser också frågor som vilka fördelar och nackdelar som de olika typerna av boende har för nyanländas arbetsmarknadsetablering och hur aktuella förändringar av migrations- och integrationspolitiken påverkar boendesituationerna? Finns det andra lösningar än att avskaffa EBO eller förbjuda människor att bosätta sig i vissa områden? Hur skulle de i så fall se ut? Dessa frågor diskuteras i promemorian.

Författare: Jennie K Larsson

Rapportomslag med blå bakgrund

Om publikationen

2018